Idag avslutade jag mitt sista möte med min psykolog, det är nästan ett och ett halvt år sedan jag först började gå dit, fastän jag är långt från hel är jag en helt annan person nu än när jag först vågade mig dit.
För vad händer egentligen med en flicka som jag när en av de personerna som är viktigast i ens liv blir sjuk och kanske till och med dör?
Kan man fortsätta vara den man var innan det ofattbara hände eller finns det inget annat sätt än att bli någon man kanske inte skulle blivit annars för att överleva?
Och vad gör man när allt verkar så mörkt och inget ljus finns i sikte?
Och slutligen, den viktigaste fråga som jag undrade över i alla år som min pappa var sjuk:
Kommer det någonsin bli bra igen?
Allt jag berättar nu är en del av min läkeprocess, det här är allt jag inte vågar, kan eller vill berätta i verkliga livet.
För att kunna gå framåt måste man ibland titta tillbaka och det är det jag gör nu.
För min del får du gärna läsa, du behöver inte säga någonting, bara jag får dela med mig av mina erfarenheter.
Och jag hoppas innerligt, att om det finns någon där ute som går igenom något liknande, kanske kan få tröst att läsa min berättelse och se att det faktiskt finns hopp - för att jag som irrade i mörkret så länge hittade ut i ljuset till slut!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar