Det är många minnen som gått förlorade, det är mycket som jag nästan bara glömt bort och saker som min hjärna förträngt, dock minns jag tydligt hur allt började...
En dag, för ungefär 6 år sedan bokade mamma och pappa en tid på vårdcentralen för att pappa hade svårt att knyta ena handen, de trodde först att två av hans nackkotor satt för nära varann så att en nerv kommit i kläm och att det var det som orsakade obehaget i handen.
Så var inte fallet.
Det var nog inte förrän ett år senare som mamma och pappa satte mig och min bror ner för att berätta att pappa hade en sjukdom, då förstod jag inte vad ALS innebar och precis hur stor skada den i framtiden skulle göra mot min pappa och min familj men det skulle jag snart upptäcka.
ALS är en sjukdom som angriper hjärnans nervsystem, när vi ska göra saker, till exempel en så enkel sak som att plocka upp ett glas, skickar hjärnan signaler till nerverna i armar och händer som säger år handen att greppa, men när man har ALS skickar hjärnan fel signaler och man bara börjar skaka istället.
Det är vanligast att en patient som har ALS lever i 2-4 år sedan första symptomet.
Min pappa levde i 5,5 år.
Den vanligaste dödsorsaken bland ALS-patienter är andningssvikt, man drunknar i sina egna lungor och det är en långsam och skräckfylld död.
Det finns inget botemedel.
Mina föräldrar berättade för oss om denna sjukdom, de berättade vad som skulle hända, men det var inte precis så det blev. Ingen av oss hade kunnat ana att bara några år från den stunden skulle våra liv vara helt annorlunda, en lycklig familj skulle splittras och ingen av oss skulle vara oss lika längre.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar