Ilska

Det är lite skrämmande så annorlunda allt var förut när jag tänker tillbaka.
Jag var så arg, arg på livet som gjorde min pappa sjuk, arg på mig själv som inte pratade nog om det utan bara gick omkring med alla tankar själv, och till och med arg på min pappa.
Arg på min pappa.

Jag minns att jag mådde så dåligt över det. Hur kan jag vara arg på honom?
Jag tänkte att jag var en hemsk, hemsk människa. Hur kan man vara arg på någon som är så sjuk?
Det är okej.
Den som är sjuk har inte slutat vara människa. De är fortfarande samma person inuti, de bara ser och beter sig annorlunda.
Man får vara arg. Man får vara arg på den som är sjuk, man får vara arg på den som dör för att om man slutar våga känna något sånt som ilska eller sorg eller glädje mot någon slutar de vara personer.
De blir bara offer.
Grejen var, som gjorde mig så arg, var att sjukdomen aldrig fanns hos pappa.
Hans kropp tynade bort, även talet och även hans personlighet, men han erkände aldrig att han var sjuk.
I hans värld skulle allt fortfarande vara likadant som förut, han SKULLE inte vara ett offer.

Till viss del kan jag beundra den inställningen. Att inte låta sjukdomen ta över ens liv.
Men i efterhand tänker jag att det mest var förnekelse.
Att inte pappa pratade om det gjorde bara saken värre. Vi fick inte vara del av hans lidande och kunde då inte hjälpa honom heller.
Hade han bett om hjälp hade vi släppt allt och sträckt ut våra händer, utan tvekan.
Men vi fick inte finnas där.
De få gånger jag tog mod till mig och frågade hur det var att vara sjuk viftades min skrämmande fråga bara bort.

Den dagen jag faktiskt insåg att pappa var sjuk var när jag hörde honom ramla inne i badrummet.
Jag och min mamma satt och såg en film när vi hörde hur han gång på gång föll till marken när han försökte ta sig upp. Inget rop på hjälp.
Efter det hörde vi hur han började gråta. Jag och mamma tittade på varann, sedan gick hon in till honom.
Jag sprang upp till mitt rum.

Vi pratade aldrig om det.